Text av Katri Kanerva
I september drog jag en djup suck av lättnad. Vi lyckades publicera Statskontorets anvisning Ansvarsrapportering i statsförvaltningen efter ett arbetspass på cirka ett och ett halvt år. I anvisningen uppmuntras alla organisationer inom statsförvaltningen att årligen utarbeta en ansvarsrapport med början från verksamheten under innevarande år 2021. Även om pressen på ansvarsrapportering i samhället ökar i takt med att olika standarder och taxonomin och regleringen ökar, löser ansvarsrapporten inte alla hållbarhetsutmaningar. Den gör inte heller organisationens verksamhet automatiskt ansvarig.
När man talar om ansvarighet och hållbar utveckling måste man alltid komma ihåg vad som är väsentligt och centralt. Ansvarsrapportering är under inga omständigheter ett värde i sig – det viktigaste är ansvarig verksamhet samt arbete för en hållbar utveckling. Ansvarsrapporten har som uppgift att fungera som ett fönster, eller i bästa fall som en modern glasvägg, som sträcker sig från golv till tak. Genom den kan andra samhällsaktörer följa hur ansvarigt vi arbetar inom statsförvaltningen och hur väl vi arbetar för en hållbar utveckling.
Ansvarsrapporten är ett fönster eller en glasvägg som andra kan se igenom för att följa ansvarsfullheten i organisationens verksamhet.
Ofta är det lättare att fokusera på att polera fönstret och måla fönsterramarna än att ta tag i den stökiga och unkna interiören som avslöjas bakom det granna fönstret. Grönmålning handlar om just detta, liksom så kallad regnbågstvätt, där man genom att använda de färggranna symbolerna för FN:s mål för hållbar utveckling skapar en bild av den rapporterande organisationens ansvarsfulla verksamhet utan att uppvisa konkreta bevis.
Jag hoppas att statsförvaltningens organisationer, med hjälp av Statskontorets anvisning, hittar de rätta metoderna för att berätta för det övriga samhället om de viktiga delområden där organisationerna genom sin egen verksamhet främjar målen för hållbar utveckling.
Inom statsförvaltningen finns det få stökiga hus, men å andra sidan finns det inte heller många fönster genom vilka det är möjligt att granska ansvarsfullhet.
I en värld full av data och rapporter finns det ingen efterfrågan på onödig information. Man kan fråga sig om en ansvarsrapport som tittar i backspegeln är ett centralt verktyg i en situation där globala hållbarhetsutmaningar kräver snabba åtgärder?
Det lönar sig att använda rapporten som en handbok för framtiden. Först bör man identifiera vilket av FN:s mål för hållbar utveckling man med den egna verksamheten kan lämna det mest betydelsefulla handavtrycket* på. Följande naturliga steg är att fastställa vilket slags handavtryck man ämnar lämna under de kommande åren. Då blir rapporten förutom ett styrmedel för den egna verksamheten – för att utreda om vi går i rätt riktning och i rätt hastighet – även en värdefull informationskälla för andra samhällsaktörer.
Hållbar utveckling genomsyrar all verksamhet och därför bör alla delta med sina tankar. Jag uppmuntrar tjänstemän med olika bakgrund och uppgifter att delta i den egna organisationens ansvarsrapportering. Vi ska se till att det genom fönstret är möjligt att se hela rummet!
* I referensramen för ansvarsrapportering i statsförvaltningen, som Statskontoret har gett anvisningar om, avses med handavtryck organisationens påverkansmöjligheter för att genom sin egen verksamhet bidra till att FN:s mål för hållbar utveckling uppnås.
