Betalningsgrunderna vid olycksfall har fastställts för 2020

Den lagstadgade olycksfallsförsäkring utgår från lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, som trädde i kraft 2016, enligt vilken arbetstagare har rätt att få ersättning på grund av yrkessjukdomar och olycksfall i arbetet. Staten är befriad från denna försäkringsplikt, men dess arbetstagare har likväl rätt till ersättningar i enlighet med lagen och de betalas av Statskontoret.

I 2a § i lagen om statskontoret (305/1991) föreskrivs att dessa skadeståndsprestationer som Statskontoret producerar är avgiftsbelagda för ämbetsverken. I vilken proportion dessa avgifter tas ut av ämbetsverken har fastställts i betalningsgrunderna för statliga olycksfallsavgifter (VK/1374/00.00.01.06.00/2019).

Det totala beloppet av avgifterna ska täcka de kostnader som förmånen medför för staten. Det årliga totalbeloppet av de avgifter som tas ut behöver dock inte motsvara de ersättningar som varje enskilt år ska betalas av staten. Vid fastställande av avgifterna ska man följa upphovsprincipen och rimlighetsprincipen. Enligt dessa principer ska avgifterna huvudsakligen allokeras till det ämbetsverk vars verksamhet gav upphov till ersättningsutgiften, dock inom rimliga gränser.

Kostnaderna fördelas mellan ämbetsverken

I avgiftsgrunder fastställs metoden och formlerna för hur kostnaderna för olycksfall och skötseln av dem fördelas mellan ämbetsverken. Olycksfallsavgifter tas ut av statens ämbetsverk, men också av två affärsverk: Forststyrelsen och Senatfastigheter.

Olycksfallsavgiften består av en riskavgiftsdel, en skötselkostnadsdel och en kreditdel i ackumulerat saldo. Ersättningsutgiften påverkar riskavgiftsdelen, och en skötselkostnadskoefficient definierar kostnaderna för hanteringen av olyckor. Med kreditdelen i saldoinflödet utjämnas skillnaden mellan inkomna avgifter och utfallna ersättningar under tidigare år.

Sektorerna i fyra riskklasser

Varje ämbetsverk hör till en av flera sektorer, som har indelats i fyra olika riskklasser, beroende på hur riskabelt arbete man utför i den, eller närmare sagt, hur stora ersättningsutgifter sammanlagt har uppstått vid ämbetsverken i riskklassen. För de fyra riskklasserna beräknas en separat avgiftspromille för varje riskklass. Ämbetsverkens riskklassindelning justeras årligen.

Beräkningen av riskavgiften vid ett ämbetsverk har gjorts så enkel som möjligt. Tanken är att ämbetsverkets ersättningsutgift ska tas ut av ämbetsverket i fråga inom rimliga gränser. För ändamålet används för varje ämbetsverk vid beräkning av avgifterna en självriskfaktor som anger hur mycket ämbetsverkets egna ersättningsutgifter påverkar avgiften, och hur stor del som uppstår på basis av ersättningsutgifter i de högre riskklasserna. Självriskfaktorn påverkas av ämbetsverkets storlek, dvs. beloppet av de löner som betalas ut: ju större ämbetsverk, desto större självriskfaktor. Självriskfaktorn är minst 30 procent och högst 90 procent. Om ämbetsverkets självriskfaktor till exempel är 40 procent, baserar sig 40 procent av avgiften på ämbetsverkets egen ersättningsutgift, och 60 procent på ersättningsutgiften i riskklassen. På så sätt dämpas effekten från exempelvis enskilda stora skador på avgiften.

Dämpnings- och kreditkoefficienter

För att variationerna i stora ersättningsutgifter inte ska få de årliga avgifterna att fluktuera alltför mycket, används också en dämpningskoefficient på 30 % i beräkningarna. Dämpningskoefficienten gör att avgiften kan ändras med högst 30 procent i endera riktningen i relation till avgiften året innan.

Då målet är att ta ut en så noggrant utfallen ersättningsutgift som möjligt av ämbetsverken,  har saldosystemet också en kreditkoefficient för beräkningen av avgiften. Med detta saldosystem håller man mängden ersättningar på lång sikt från ämbetsverken i minnet och hur mycket avgiftsintäkter man har fått av dem. Detta balanseras årsvis, dvs. om man har fått in mer avgiftsbetalningar, krediteras ämbetsverket för en del gamla avgifter med hjälp av saldokrediteringskoefficienten. Om man däremot har fått mindre avgifter, debiteras en ytterligare avgift med hjälp av saldokrediteringskoefficienten, så att man får den nödvändiga avgiftsintäkten.

Kalkylerna bygger på mycket data

Avgifterna för ett enskilt år kan aldrig motsvara den faktiska, nödvändiga eller kalkylmässiga avgiften, eftersom olycksfallsavgifterna för till exempel 2020 beräknas på basis av löneuppgifterna för 2018 (lönerna har höjts med konsumentprisindexet till en förmodad nivå för 2020). Palkeet fakturerar ämbetsverken med de egentliga olycksfallsavgifterna på basis av faktiska löner för 2020. Ingen vet ännu vad dessa löner är. Behovet av saldosystemet hänför sig delvis till detta.

Vid beräkning av olycksfallsavgifter behöver man uppgifter om

• ämbetsverkens olycksfallsersättningar för 2015–2018
• ämbetsverkens lönebelopp för 2015–2018
• konsumentprisindexen för 2019 och 2020
• uppgifter ur saldosystemet, dvs. hur mycket ämbetsverken och affärsverken har debiterats för mycket eller för lite

När alla uppgifter har inkommit och dataflödet för beräkningen har uppdaterats med färska data och för 2020, beräknas en första uppskattning av avgifterna, varefter man kontrollerar huruvida avgifterna förändrats jämfört med året innan. Finns det möjligen behov av att ändra riskklassificeringens avgiftskoefficienter, eller helt överföra något ämbetsverk till en helt annan riskklass? Finns det behov av att ändra avgiftsgrunderna? Finns det behov av att uppdatera de konstanter som fastställs i avgiftsgrunderna?

För avgiftsgrunderna för 2020 beslutade man att hålla konstanterna på samma nivå som 2019.

Olycksfallsavgifterna beräknas nästa gång på hösten 2020, och då på basis av ersättningsutgiften för 2016–2019.

Avgiftspromille per bokföringsenhet

Sedan början av 2018 har avgifterna beräknats på bokföringsenhetsnivå istället för som tidigare på ämbetsverksnivå. För varje bokföringsenhet beräknas således en egen avgiftspromille som utgår från bokföringsenhetens gemensamma ersättningsutgift (och från riskklassens ersättningsutgift). Avgiften för affärsverken baseras endast på deras egen ersättningshistorik.

Avgiftspromillena bokföringsenhetsvis finns på Statskontoret webbplats.

I samband med olycksfallsavgiften tas det också ut en avgift (för ekonomiskt stöd) som motsvarar skyddet från grupplivförsäkringar samt en arbetarskyddsavgift. Arbetarskyddsavgiften är 0,23 promille av lönebeloppet. År 2020 är avgiften för ekonomiskt stöd 0,30 promille av lönebeloppet. Den totala promillen är summan av promillena för olycksfall, arbetarskydd och ekonomiskt stöd.

Olycksfallspromillena och de totala promillena för respektive bokföringsenhet finns i den bifogade tabellen.

Exempel: Statskontorets olycksfallspromille är 2,34. Statskontorets totala promille är alltså 2,34 + 0,30 + 0,23 dvs. 2,87.

Mer information om beräkning av olycksfallsavgifterna ges av tilastot.ja.laskelmat@valtiokonttori.fi.