Den lagstadgade olycksfallsförsäkring utgår från lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, som trädde i kraft 2016, enligt vilken arbetstagare har rätt att få ersättning på grund av yrkessjukdomar och olycksfall i arbetet. Staten är befriad från denna försäkringsplikt, men dess arbetstagare har likväl rätt till ersättningar i enlighet med lagen och de betalas av Statskontoret.
I 2a § i lagen om statskontoret (305/1991) föreskrivs att dessa skadeståndsprestationer som Statskontoret producerar är avgiftsbelagda för ämbetsverken. I vilken proportion dessa avgifter tas ut av ämbetsverken har fastställts i betalningsgrunderna för statliga olycksfallsavgifter (VK/949/08.00.99/2017).
Det totala beloppet av avgifterna ska täcka de kostnader som förmånen medför för staten. Det årliga totalbeloppet av de avgifter som tas ut behöver dock inte motsvara de ersättningar som varje enskilt år ska betalas av staten. Vid fastställande av avgifterna ska man följa upphovsprincipen och rimlighetsprincipen. Enligt dessa principer ska avgifterna huvudsakligen allokeras till det ämbetsverk vars verksamhet gav upphov till ersättningsutgiften, dock inom rimliga gränser.
Kostnaderna fördelas mellan ämbetsverken
I avgiftsgrunder fastställs metoden och formlerna för hur kostnaderna för olycksfall och skötseln av dem fördelas mellan ämbetsverken. Olycksfallsavgifter tas ut av statens ämbetsverk, men också av två affärsverk: Forststyrelsen och Senatfastigheter.
Olycksfallsavgiften består av en riskavgiftsdel, en skötselkostnadsdel och en kreditdel i ackumulerat saldo. Ersättningsutgiften påverkar riskavgiftsdelen, och en skötselkostnadskoefficient definierar kostnaderna för hanteringen av olyckor. Med kreditdelen i det ackumulerade saldot utjämnas skillnaden mellan inkomna avgifter från tidigare år och realiserade ersättningar.
Sektorerna indelas i fem riskklasser
Varje ämbetsverk hör till någon sektor, och sektorerna har indelats i fem olika riskklasser beroende på hur riskutsatt arbete man utför i sektorn eller närmare sagt, hur stora ersättningsutgifter sammanlagt som har uppstått vid ämbetsverk i riskklassen. För de fem riskklasserna beräknas en separat avgiftspromille för varje riskklass. Ämbetsverkens riskklassindelning justeras årligen.
Beräkningen av riskavgiften vid ett ämbetsverk har gjorts så enkel som det går. Tanken är att ämbetsverkets ersättningsutgift tas ut av ämbetsverket i fråga inom rimliga gränser. För ändamålet används för varje ämbetsverk vid beräkning av avgifterna en självriskfaktor som anger hur mycket ämbetsverkets egna ersättningsutgifter påverkar avgiften, och hur stor del som uppstår på basis av ersättningsutgifter i de högre riskklasserna. Självriskfaktorn påverkas av ämbetsverkets storlek, dvs. beloppet av de löner som betalas ut: ju större ämbetsverk, desto större självriskfaktor. Självriskfaktorn är minst 30 %, och högst 90 %. Om ämbetsverkets självriskfaktor är till exempel 40 %, är 40 % av avgiften baserad på ämbetsverkets egen ersättningsutgift, och 60 % på ersättningsutgiften i riskklassen. På så sätt dämpas den effekt till exempel enskilda stora skador har på avgiften.
Dämpnings- och kreditkoefficienter
För att variationerna när det gäller stora ersättningsutgifter inte ska rubba de årliga avgifterna alltför mycket, används också en dämpningskoefficient av värdet 30 % i beräkningarna. Dämpningskoefficienten gör att avgiften kan förändras med högst 30 % i en eller annan riktning i relation till avgiften året innan.
Eftersom målet är att ta ut en så noggrant realiserad ersättningsutgift som möjligt av ämbetsverken, ingår i saldosystemet också en kreditkoefficient i beräkningen av avgiften. Med detta saldosystem håller man i minnet hur mycket ersättningar som har inkommit från ämbetsverken på lång sikt och hur mycket avgiftsintäkter man har fått av dem. Detta balanseras årsvis, dvs. om man har fått mer avgifter, krediteras ämbetsverket för en del gamla avgifter med hjälp av saldokrediteringskoefficienten. Om man däremot har fått mindre avgifter, debiteras en ytterligare avgift med hjälp av saldokrediteringskoefficienten, så att man får den nödvändiga avgiftsintäkten.
Kalkylerna bygger på mycket data
Avgifterna för ett enskilt år kan aldrig motsvara den faktiska, nödvändiga eller kalkylmässiga avgiften, eftersom olycksfallsavgifterna för till exempel 2019 beräknas på basis av löneuppgifterna för 2017 (lönerna har höjts med konsumentprisindexet till en förmodad nivå för 2019). Palkeet fakturerar ämbetsverken med de egentliga olycksfallsavgifterna på basis av faktiska löner för 2019. Ingen vet ännu vad dessa löner är. Behovet av saldosystemet hänför sig delvis till detta.
Vid beräkning av olycksfallsavgifter behöver man uppgifter om
- ämbetsverkens olycksfallsersättningar för 2014–2017
- ämbetsverkens lönebelopp för 2014–2017
- konsumentprisindexen för 2018 och 2019
- uppgifter ur saldosystemet, dvs. hur mycket ämbetsverken och affärsverken har debiterats för mycket eller för lite
När alla uppgifter har inkommit och datorkörningarna för beräkningen har uppdaterats med färska data och för 2019, beräknas en första uppskattning av avgifterna, varefter man kontrollerar huruvida avgifterna förändrats jämfört med året innan. Finns det möjligen behov av att ändra riskklassificeringens avgiftskoefficienter, eller helt överföra något ämbetsverk till en helt annan riskklass? Finns det behov av att ändra avgiftsgrunderna? Finns det behov av att uppdatera de konstanter som fastställs i avgiftsgrunderna?
För avgiftsgrunderna för 2019 beslutade man att hålla konstanterna på samma nivå som 2018.
Olycksfallsavgifterna beräknas nästa gång på hösten 2019, och då på basis av ersättningsutgiften för 2015–2018.
Avgiftspromille per bokföringsenhet
Sedan början av 2018 har avgifterna beräknats på bokföringsenhetsnivå istället för som tidigare på ämbetsverksnivå. För varje bokföringsenhet beräknas således en egen avgiftspromille som utgår från bokföringsenhetens gemensamma ersättningsutgift (och från riskklassens ersättningsutgift). Avgiften för affärsverken baseras endast på deras egen ersättningshistorik.
Avgiftspromillena bokföringsenhetsvis finns på Statskontoret webbplats.
I samband med olycksfallsavgiften tas det också ut en avgift (för ekonomiskt stöd) som motsvarar skyddet från grupplivförsäkringar samt en arbetarskyddsavgift. Arbetarskyddsavgiften är 0,23 promille av lönebeloppet. År 2019 är avgiften för ekonomiskt stöd 0,232 promille av lönebeloppet. Den totala promillen är summan av promillena för olycksfall, arbetarskydd och ekonomiskt stöd. Olycksfallspromillena och de totala promillena för respektive bokföringsenhet finns i den bifogade tabellen.
Exempel: Statskontorets olycksfallspromille är 2,253. Statskontorets totala promille är alltså 2,253 + 0,232 + 0,23 dvs. 2,715.
Mer information om beräkning av olycksfallsavgifterna ges av henna.honkanen [at] valtiokonttori.fi.
Henna Honkanen